Gran Fondo - Eslöv III

Foto: Carin Funder

Mitt första Gran Fondo avverkades i lördags och det blev ett minst sagt smärtsamt sådant.
Hade i och för sig ställt in mig på att det skulle bli jobbigt, men trodde åtminstone att tävlingsmomentet skulle få mig att känna adrenalin o cykellusta.
Men nej, jag kan tyvärr inte riktigt påstå att så blev fallet.
Till en början var det skitkul. Trots att man var dyngsur och kall efter bara några hundra meter kända jag att det här kommer att bli en dag att minnas. Har aldrig cyklat i en så stor klunga förut och det var, trots att man såg nada, en jäkligt häftigt känsla.
Men efter att pace-car släppt klungan och tempot höjts kraftigt kända jag att det var ingen idé att försöka följa. Då hade den berömda väggen inte varit långt borta.
Nej, istället föll jag tillbaka något o hittade en mindre klunga som också den höll ett fint tempo om än dock något lägre. Detta blev min familj i flera mil fram till att vi träffade en kvinna vid namn Lotta.
Kvinnan Lotta bodde på en ås och det var denna ås som splittrade min familj.
Nu var det plötsligt inte lika roligt längre. Helt allena fick jag trampa resterande mil och tävlingsinstinkten försvann långsamt och smärtsamt bort. Kändes som att jag var ute på en ensam idiot-träningsrunda i regnet, för jag såg inte en enda cyklist vare sig bakom eller framför mig i typ 4 mil . Jättekul verkligen...inte. En löjligt hämmande verk i ryggslutet hade dessutom stadigt ökat sedan mil 3 och jag var mycket nära att bryta flertalet gånger i all min ensamhet.
Alla utförslöp gick åt till att stå upp o sträcka på ryggen och till slut gick det inte ens att sitta ner på slätan.
Men eftersom jag till skillnad från andra varken frös eller hade cykelstrul tänkte jag att i mål ska jag och det är jag så här i efterhand mycket glad för.
Det enda jag grämer mig över är att fem kilometer från mål blev jag ikappåkt av tiotalet cyklister som jag tyvärr inte riktigt hade styrka att följa.
Mitt mål var topp-100 och tack vare dem blev jag 108:a.
Faan oxå!
Summa sumarum:
Det är roligare att cykla i solsken i en klunga än att cykla själv i regn med en värkande rygg.