Gran Fondo - Eslöv IIII

Grann Fåndå, var det ja.

Ni som var där, vet. Ni andra som satt hemma, drack kaffe, läste morgontidningen tittade ut på rusket. Frågade säkert er själv vad som skulle få ut er i, ett oväder som mest liknar det man ser i dokumentärserien om krabbfiskare i Beringshav. Salta havsvågor i ögonen bytes ut mot däcksprut av diverse slagg man hittar i vägrenen(som jag för övrigt fortfarande håller på att gnugga ur ögonen).

Jag lyckades själv inte hänga på första klungan, får skylla på trängslen vid start...
Tycker dock att det rullade på bra fram till Söderåsen trots att jag befann mig i en klunga där ingen var intresserad att dra. Har kollat tiderna så här i efterhand och tappade ca 10min på tätklungan fram till 40km. Och jag tror banne mig att till och med Coach hade varit stolt över hur jag förde mig i backarna. Höll mig kvar i klungan vid första stigningen men sen tappade jag kontakten i andra stigningen.
I nerförslöpan(en av mina starkaste cykelsidor) efter andra stigningen tyckte jag att jag rullade lite klent så jag sträckte mig bak och släppte på hjulavtagningsmekanismen på bakbromsen och whiips så accelerade jag ytterligare 10km/h. Det visade sig att jag hade kört med bakbromsen i, i gissningsvis 70km. Gött!
Gissa om det gick lätt sen? Rullade snabb ifatt en mindre grupp på 3 gubbar(om man får använda det utrycket, de körde trots allt skiten ur mig i Lotta på Åsen-backen. Säkert trettio år äldre än mig vilket inte gjorde saken bättre)
Hängde med dessa till Lotta, sen försvann de över kröken. Det gjorde inte så mycket för jag fick snart sällskap av en följeslagare som skulle följa med mig resten av äventyret.
Han etablerade sig först i framsidan, för att sen inta även baksidan och fortsatte slutligen till någon slags muskel mellan mage och lår(sjukt smärtsamt). Detta skedde alltså samtidigt i båda benen, det var bara göra sig bekant med min gode vän "KRAMPEN". Jag är van krampare, men det här var rätt jobbigt samt väldigt frustrerande eftersom det kändes som att jag hade mer att ge.

Krampen kom o gick periodvis, när det återstod ca 1mil hade jag anslutit till en mindre klunga och det kändes som att jag skulle i varje fall köra ifrån Eslöv med någonslags heder i behåll. KLONK! Va, var det vad jad tror det var? Nej, det var det nog int..KLONK! Helvete! 6 jävla kilometer kvar och jag får en j..la punka. Vinkade adjö till den lilla fina klungan (som korsade målinjen 30min innan mig!!), välkommen slang bytar hel...et. Kallt, blött, skitt så in i, slutligen fick jag på däcket. Hoppade på cyklen, skönt att var uppe på cykl..KLONK! Det är inte sant!! Jag fick fan punka igen, kom ca 128m. Men nu hade jag ju använt upp min enda slang. Stoppade en passerande ryttaren, som visade sig vara en hjälpsam en (se inlägget ovan!) han gav mig sin slang! När jag sen tog av däcket en andra gång hittade jag den mikroskopiska glasskärvan som var källan till allt.
Resten är historia, träffade de andra efter målgång snackade lite skit om loppet. Satte mig i bilen, körde hemåt. När jag stod i bilkön utanför Lund kändes det konstigt nog som att det var värt allt besvär.