Corleone börjar morgonen med en extremt koncentrerad ruttläggning där den hittills största karta jag sett läggs fram på köksbordet med en respektingivande smäll och där coolaste Bond-verktyget, en rullande mätmanick, plockas fram ur bakfickan. Sex vackra mil ska avnjutas i Dalalandskapet, och njuter gör vi, Dan, Bo, Britt och jag, så till den milda grad att jag i halvleksfikan i Torsång får en känsla av att det här nog är mitt livs finaste tur. Vägarna här är underbara, helt enkelt.
Men alltid är det ju något som inte riktigt går som det ska. Jag vet inte om det bara är ett rykte, men jag har hört på stan att när Olle P reser sig på cykeln för att spurta så är han så stark att kedjan går av. Idag hade jag ett liknande problem, så fort jag skulle försöka knäcka Dans självförtroende i nerförsbackarna så åkte min högra sko ut ur pedalen. Kanske inte lika coolt som att knäcka kedjan, men ändå. Så Dan fick ägna kvällen åt att skruva ner komponenterna i molekyler för att försöka utröna vari felet kan tänkas ligga. Ska bli intressant att se var detta ska sluta. Han sitter nämligen fortfarande med skorna.
1 kommentar:
Vad glad jag är att ni har det bra i fjällen! Britt, jag hoppas innerligt att få se dig i jkpg.
Skicka en kommentar