Jean-Paul Sartre...

…var en fransk filosof som levde mellan åren 1905-1980. Sartre talade mycket om att ångest uppkom genom frihet och valmöjligheter. Det vet man ju själv, ska jag bli läkare eller arkitekt? Just det valet kanske inte jag har stått inför då jag svimmar av att se blod samt jag heller inte kan rita ens en streckgubbe. Nåväl, ni förstår vad jag menar tror jag. Nogger, 88:an eller Lakrits puck är ju också ett tillfälle då ångesten grundad i valmöjligheten kliver fram. Igår var det lördag, jag stod inför ett val gällande söndag förmiddag. Känner själv att detta låter glammigt och skrytigt när jag ska presentera mina val så håll nu i hatten. 1. Ska jag ta bilen till Idol Mattias som är på semester på västkusten och cykla långpass med honom.2. Ska jag cykla med en stor träningsgrupp som varje söndag kör långpass? 3. Ska jag cykla återhämtningspass med Ove Nilsson och Henrik Åbom. Om det är någon som mot förmodan inte vet vilka Ove och Henrik är så är de nästan bäst i Svea rike på att cykla, de cyklar i MA. Ole dole doff, ole dole doff, åhhhh, Sartre gör sig påmind, ångest över en lyx situation. Jag valde det sistnämnda. 11.00 avgick färden, vi bestämde för att cykla via Vegby till Ulricehamn. Färden innehöll, sol, moln, motvind, sidvind, medvind och ösregn. Vi slapp snö iaf. Väl i Ulricehamn hade Henrik ett tips på konditori. Stängt såklart. Ove gnällde över att det var kallt, -Henke, kan vi inte skita i fika och bomba hemåt istället, jag fryser och vill kolla på touren i soffan istället sa Ove. En kaffe och ostfralle senare på ortens enda öppna kaffe var det andra toner från Ove. – Måste vi redan åka, här var ju så mysigt muttrade Ove. Hur som helst, Ove är en rackarns fin kille och sedan var det skratt hela vägen hem. Vägen hem gick på den gamla banvallen till Nitta, i Nitta åkte vi protour banan baklänges. Då grabbarna grus såg detta som återhämtning efter en lång tävlingsvecka försökte jag borra så mycket vind som möjligt då motvinden tjöt som hårdast. Vet inte om Ove och Henrik är av samma uppfattning men iaf. Vid 15.00 tiden var vi hemma igen då hade vi cyklat en bit över 10 mil, samt fikat i Ulricehamn. Ett gott recept på en fin dag. Jag stod inför ett tufft val, jag valde bestämt, jag slapp Sartres ångest och jag njöt till max. Tack Ove och Henrik för en bra dag.




Ove och Henke snick snickar på vägen till Ulricehamn.

Jag ligger på rulle och gillar läget i väntan på den stora stöten då tätens mjölksyra slår till. Dessvärre blev det ingen stöt då Ove och Henrik aldrig får mjölksyra.

Ove är glad efter att fått kaffe och macka. Ove har höga och fina käkben.

Henrik måste ALLTID attackera, denna dag blev det ingen attack på hojjen. Det fick dessvärre frallan i Ulricehamn erfara. Likt en pit bull slet han frallan i bitar, attack även denna dag alltså.