Kör! Du ångrar dig aldrig…

Tänk om alla som cyklar hade fått chansen att uppleva det jag fått uppleva de två senaste tisdagarna.

Lill Lördag är ett begrepp som ofta förekommer på landsorten, eller iaf i de städer som som brukar defineras som mellanstora städer. Efter en uppväxt i Jönköping är jag bekant med begreppet och efter att nu spenderat 2 år i Sveriges regnigaste stad Borås vet jag att lill lördag inte bara är ett lokalt begrepp i jkpg. För er som inte känner till lill lördag så är det synonymt med; utgång och fest på lokal bar mitt i veckan i väntan på den riktigt stora festen på lördagen, ungefär så tror jag att man kan förklara det. I jkpg går man ut och festar på onsdag, i Borås går man ut på torsdagen.
Nog om lill lördag, vad jag vill komma till är att jag befinner mig i en zon då mina tisdagar är lill lördag eller mer likt en nyårsfest och onsdagarna, ja låt säga stor lördagen eller varför inte en oscarsgala om vi nu ska prata festmetaforer. Detta dessutom varje vecka och än så länge finns inte ens en tendens till att det ska gå inflation i festandet!
Vad jag talar om är med risk för att uppfattas som en riktigt nörd vilket jag isf tar alla dagar i veckan är som följer; Tisdag; 2,5 timmars träning med Sveriges bästa cykellag Team MA. Onsdag; Protour, Sveriges roligaste cykeltävling.
Idag var det samling 18.15. Mattias hade lovat ett tufft pass men han sa att jag kunde följa om jag satt sist på rullen. 21 grader och strålande sol, mina ben var riktigt snygga, skinande lena med Team Soldes strålande liniment som inte gjorde muskelspelat mindre synligt, ohla la. Fick för mig att faktiskt ganska många av elitcyklisterna kollade på mina ben, eller inte? Jag är iaf nöjd och det är huvudsaken. Efter en lugn rullning ur stan drog det så igång. En aktiv rulle i ca 10 km med ett snitt strax över 40 knyck. Vila. Rulle igen på samma sätt men sedan small det då Mattias glider upp i täten och skriker; ÖKA. En rulle i ca 50-55km/h satte nu fart. Jag får på riktigt handsvett och gåshud i skrivande stund. Det är detta moment jag talar om och önskar att alla som cyklar någon gång skulle få uppleva, vilken magisk känsla! Superlativen räcker lixom inte till.
På vägen hem kördes en liknande variant men vi avslutade också med en riktigt tok övning. Cyklisterna släpptes en och en med ca 30 sekunders mellanrum. Distansen hem till Borås var ca 10 km. Sist startade the Man Henrik Åbom. Jag startade som fjärde gubbe. Meningen var alltså att den starkaste som kom bakifrån skulle dra med sig gruppen fram och så skulle allt avgöras i en spurt till 50-skylten. Jag startade bra och kände mig stark, efter några kilometer var dock gruppen ifatt mig och jag satte mig direkt på rulle för att orka följa. Snabbt kom vi ifatt den kille som jag hade framför mig. Jag satt sist i klungan och bara fokuserade på att vila. Plötsligt sänktes farten i gruppen. Det kändes som att det började bli taktik och att ingen längre ville dra. Vi hade nu ca 5 km kvar till 50 skylten. Plötsligt talar mina ben till mig; - Erik, attackera, försök och gå loss från klungan, du kan och du vill. Utan att på något sätt överväga impulsen från mina ben sänds signaler ut från min hjärna. ATTACK! Jag kör och jag menar verkligen kör, tycker oxå att jag får en liten lycka men jag snabbt märker jag att Henrik Åbom är 1 cm från mitt hjul. Jag försöker trycka till igen och igen och igen och igen och först då säger hjärnan till min kropp; - va fan tänker du med, 5 km kvar till Borås och du försöker gå loss.
Två elit cyklister tittar på mig, ler och klungan försvinner över krönet. Jag är lämnad själv, jag är uppäten, lampan lyser rött, benen skriker men jag är en vinnare ändå, jag gjorde det, jag attackerade och jag vågade. Det höll inte men jag intalar mig själv att det var coolt gjort?
Avslutningsvis vill jag citera just Team MA:s slogan, ”Race´til death or die behind”! This lill lördag I raced ´til death.