Triathlondebut

De flesta har nog missat det och få är kanske intresserade men förra fredagen deltog jag i Kalmar minitriathlon; 300 meter simning, 2 mil cykling och 5 km löpning. Det låter inte så imponerande som enskilda distanser. Det var därför så mycket intressantare att upptäcka att gjorda i en följd var upplevelsen en helt annan.

Inte nog med att det var grymt nervöst att stå på stranden redo att kasta sig i havet samtidigt som 70 andra tävlingsinriktade människor, det var dessutom oklart vilken temperatur sagda hav skulle uppvisa. Utan våtdräkt och utan att ens ha doppat tån i vattnet var jag mindre kaxig. Det gick däremot bra, jag frös inte ihjäl. Istället visade sig simningen vara lättare än förväntat, vilket givetvis kunde ha berott på att jag bröstsimmade mina 300 meter i ett makligt tempo utan stress.

Efter en så obekant gren som simning var det därför grymt skönt att sätta sig på den för mig välbekanta cykeln. Nu blev det dock desto jobbigare eftersom tävlingsreglerna förbjöd oss tävlande att ligga på rulle (30 sek hade vi på oss att skapa en lucka på 10 m till framförvarande vid omcykling) och dagen till ära bjöds det på motvind. Men jag stupade inte på denna gren heller utan kom in på en tid som både jag och mina kära cykelvänner kan vara stolta över.

Den efterföljande löpningen var nog det moment som var tyngst. Benen ville inte riktigt lyda och det kändes som om jag sprang på träben. Stumt var ordet. Inte ville det riktigt släppa heller och löprytmen infann sig inte alls under de 5 km som löpningen varade. Men i mål kom jag och oj vilken känsla! Sprang över mållinjen med ett brett leende på läpparna och plötsligt var alla tävlande vid målområdet mina bästa kompis. Det var otroligt roligt och en fantastisk upplevelse som jag rekommenderar fler att prova på! Synd att det tog slut så fort bara…