Det är tentaperiod nu. Men för att ändå bibehålla någon slags livskvalitet så gör man bäst i att varje dag utföra i alla fall en annan aktivitet förutom studier och födointag. Idag blev det cykelrunda som belöning. Med nya pedaler och skoskydd samt en nyservad cykel (efter Lussekattens förödande effekt på mina växlar), så kändes det som att förutsättningarna knappt kunde varit bättre.
Visst, det var lite jobbigt när jag insåg att mina sprillans nya skoskydd uppenbarligen var sydda till en stackars människa med muskelatrofi eller möjligtvis till något litet, litet barn med fotödem som resulterade i storlek 39 i skor men med bibehållna bebis-vader. De gick helt enkelt inte att knäppa. Ja, de nådde faktiskt knappt halvvägs. Men all utrustning behöver ju vara perfekt, vinden kommer ju ändå inte bakifrån resonerade jag och cyklade iväg på min kvällsrunda.
Desto värre blev det dock när det tog totalstopp med pedalerna, kedjan åkte ur och saker och ting gick helt enkelt inte att få rätt på. Inte mycket att göra annat än att promenera hem med en cykel vars bakhjul låste sig för varje varv kedjan tog. En femtio minuter lång promenad i regn och mörker med en mental bild av hur mina nya klossar slets upp, atomlager efter atomlager, med varje steg jag tog. Tanken slog mig att det här är ju faktsikt som att gå i högklackat, fast tvärtom, med klacken nästan framme vid tårna och smärtan på framsidan av underbenet istället för på baksidan.
Väl hemma utförs en explorativ operation på Bianchin som gör att diagnos kan ställas: En av plupparna i kedjan har blivit utsatt för något slags våld och därmed antagit en abnormal form vilket har lett till att kedjan ej kunnat rulla på som brukligt. Behandling: Ny kedja.
Mannen ni ser på bilden heter för er som inte vet det Peter Pluntky.
