Söndag- en sann historia

Söndagen började kluvet. Vädret var svårt att definiera, soligt, men ändå lite kallt. Eftersom Delavega hade mina benvärmare, för att kolla storleken, fick jag än en gång komma till rondellen i egenskap av "den fula ankungen". Dock hade jag de snabbaste solglasögonen, Peltors värstingmodell med röda glas, och med mina nya skoöverdrag, Craft givetvis, kände jag mig riktigt het.

Avfärden blev något försenad då det var flera, däribland jag, som slarvat med underhållet av cyklarna och behövde starta dagen med olja och pumpning. Vi får se till att bättra oss på den punkten.

Dagens tur skulle gå ut mot Häckeberga Slott. Ola hade lovprisat vägarna men vi var flera som muttrade lite när trafikljus på trafikljus stoppade upp och splittrade klungan. "-Jaja, snacka går ju.", "-Jevvla pajsare!", "- Om man åker mot Skanör kommer man ut på bra vägar direkt!". Detta mutter, som kanske inte var så allvarligt menat, avmattades lite i höjd med Kirseberg, var knappt hörbart vid Nordanå, för att sedan successivt stegras mot ett crescendo av superlativer hela vägen fram till Kaffestället(detta är värt ett eget kapitel).
Vilka vägar, vilket landskap, vilka ryttare (alltså oss. inte de lönniga ekonomerna på trötta valacker som vi sprintade förbi utanför Klågerup). På varje backkrön häpnade man över utsikten, efter varje krök låg små hus där bondmoran stod och vinkade glatt, när uppförsbacken var som värst kom en nerförslöpa som alltid var dubbelt så lång, hur vi än svängde hade vi medvind och solen blixtrade ömsom blå, ömsom röd, ömsom gul i våra glasögon. När vi, efter lagfotot framför Häckeberga slott, tänkte att nu kan det inte bli bättre, kommer så den största överraskningen. Kaffestället.
Ola tar en chansning och leder in oss på en liten grusväg, bort från asfalt, bort från det kända, och fram till ett ställe som inte står utsatt på några kartor. Vägen blir sämre och sämre ända tills man kan se en liten Skånegård med några rejäla Ardennerhästar som står i skuggan och väntar i på att drängen ska bli klar med seldonen. Väl framme står vi som rymdmän med konstiga skor, konstiga tights, kadensräknare, carbongafflar och annat som är riktigt o-bondskt. Jag kände mig just då som den "fula och onödiga ankungen". Det här stället var på riktigt.

Parkerade min cykel i ett berg av hästbajs, duckar för en anfallande katt, snubblar över två hönor innan jag lyckas komma in till en riktig bondmora(de tidigare var bara för att bygga upp lite atmosfär) som serverar en chokladkaka av Guds nåde med riktigt kokkaffe. Dan fick tårar i ögonen.
Trafikljusen var glömda, Skanör var glömt, tjejerna i rosa tröjor hos Aldo saknade vi dock(förlåt Bondmor)


Trots att det var paus släppte vi aldrig på koncentrationen. Ola gick igenom Belgisk kedja och tvåledsklunga, Johan filmade för att ha till senare(se inlägg), vi andra kom överens om att nu kör vi strikt och tränar på att ligga nära och göra bra byten. Detta lyckades vi med riktigt bra, trots ordentlig motvind och en allt mer sviktande ork. Till slut var det bara Ola som orkade hålla fanan uppe men även Olof klev fram och körde riktigt starkt i slutet.

De som körde var Ola, JC, Delavega, Dan "the Man"(uttalas "ma:n"), Blixten, Mattias, Olof, Josefin(Armani på Banani) och en för mig okänd (och bakfull) förmåga som vek av i Nordanå. Big Ups allihopa.