Johans minne...

...sviker honom en aning i inlägget nedan. Insekten i ögat kom precis efter Klagshamn och då var det dessutom frifart, så där fanns det ingen anledning för de andra ryttarna att känna att de lämnade mig bakom. Det hade de gjort även utan insekt i ögat på mig, det hade de gjort även om de själva fått all världens insekter i sina egna ögon. Jag är inte snabb, så är det. Men snabb ska jag bli!
Inte heller bör klungan känna någon att någon som helt skugga faller i vad som komma skulle. Det var nog på fältet innan Höllviken, och det var ganska hygglig kantvind, vilket inte var några större problem (jo, det var det, jag var faktiskt jättetrött) så länge man låg tryggt och skönt inne i klungan. Nu körde vi i belgisk klunga och rätt som det var skulle jag gå upp från sist i innerspår, där jag låg skyddad från vinden, till att avancera upp någon position i ytterspår. Där fick jag lära mig en läxa den hårda vägen. Den riktigt hårda vägen. Men också det enda sättet man riktigt kan lära sig; Släpp aldrig hjulet framför i kant- eller motvind. Jag slappnade av i någon sekund i vinden - samtidigt som jag tror att klungan ökade farten en aning, men det är med största sannolikhet en efterhandskonstruktion från min sida - och fick inte riktigt grepp på hjulet framför. Helt plötsligt hade jag släppt en meter, sen två meter och när jag släppt två meter och sjutton centimeter var det kört. Då var det jag mot vinden och jag kunde se klungan försvinna med mig lämnad bakom, samtidigt som jag kämpade förtvivlat för att inte tänka på hur jobbigt det var att försöka hänga med. Jag försökte att föreställa mig ett par vackra, valsvarvade och slätrakade vader framför mig som jag kunde följa, men det enda jag såg var två ungjävlar på cykelbanan bredvid vägen som försökte, och nästan lyckades, hålla jämna steg med mig. Som om jag inte var tillräckligt förödmjukad och slagen i spillror som det var.
Men det gick ju självklart inte ta sig tillbaka till klungan och jag ställde in mig på att skamset möta upp de andra nere i Skanör. Men jag kände mig ändå rätt nöjd över att ha lärt mig något nytt. Nu vet jag att man ska grisa för allt man har för att sitta fast på hjulet framför. Även om man får kämpa hårt för att få kontakt så lönar det sig nog alltid i längden.

Senare inne i Höllviken fick jag en annan sak jag har lärt mig under min hittills korta cykelkarriär bekräftat. Cykling är en gentlemannasport där man tar hand om sin klunga. De andra, nio till antalet, väntade in mig. De väntade in mig. Dessa riktiga ryttare, som säkert inte ansåg att kantvinden var mer än en skön bris i värmen, de som har vader som grapefrukter, de som har cyklat mer i sträck än vad jag har cyklat någonsin. De väntade in gröngölingen med 25 år gamla tennisskor, pedaler med korgar och vader som gnocchi. Vid just detta tillfälle var gnocchin dessutom att beskriva som tämligen sönderkokt.
För detta är jag väldigt tacksam. Tack ska nu ha, grabbar. Jag hade verkligen inte haft några problem med att ni fortsatt tuta på, snarare tvärtom. Det var faktiskt lite rörande att ni saktade in och lät mig komma tillbaka i klungan.

Sen lade jag mig på Carlströms hjul återstående bit till Skanör, innan jag tackade och släppte honom fri för att försöka ta prestigespurten. Tyvärr hade jag redan fimpat de chanserna för honom, men ni känner ju Johan, han håller inte sånt emot en. Han är en sann vän.

Hos Aldo slukade jag lite mat, en enkel shot espresso, en snus och en kolsyrad läskedryck från ett stort multinationellt företag. Och framför allt så blev det lite vila.

Hemvägen gick som en dans, nu var ju vinden i ryggen. Ett gäng drog av mot Trelleborg i höjd med Höllviken för en liten extra runda, medan andra lät vinden ta dem hem till Malmö. Nu kan ju läsaren gissa i vilken av grupperna jag befann mig.
På hemvägen kunde jag verkligen njuta av upplevelsen av att vara ute och cykla en sensommardag. Och konstigt nog kände jag att jag nog hade någon, kanske till och med några, mil kvar i mig när jag kom hem.

Det löste jag genom att slänga upp lillgrabben bak på gubbacykeln och tillsammans med min tjej åka ner till vänners kolonistuga för att avnjuta avslutningen av en fantastisk septemberdag med säsongens sista grille och ett par öl.

Är det inte livskvalitet, så säg?