Du och jag mot vättern.

Det blev en hektisk start från Motala i fredags kväll. Uppladdningen bestod av pizza, cola, kebab, pommes, sista-minuten-däck-byte och en extremt stökig bagagelucka (TPinfluenser?). Jennica var i sammanhanget väl förberedd och hann ansluta till damlaget i startfållan hela 5 minuter innan start, Norell och jag anlände när signalen ljöd.

Utan några som helst ambitioner skulle Norellen och jag ta oss runt pölen tillsammans, jag efterfrågade en lugn första mil för att värma upp. Jag fick 3km, sen gick maskinen igång. Två stora flin rullade i ca. 35km/h i motvinden ner mot Jönet. Så otroligt vackert. Efter 3-4mil, sneglade jag på cykeldatorn och insåg förskräckt att jag låg på ungefär samma effekt och puls som jag gjorde på onsdagens 35km linjelopp. Samtidigt får Norellen en glädjechock och börja bomba på i 45 knyck och vrålar "Nu är det sub7"! Vi konstaterade snart att det här håller aldrig och att vi är idioter, MEN att det är roligt att köra fort.

Vid Hästholmen fick vi sällskap av ett gäng tyskar(?) ett par mil. Det skulle visa sig vara den enda hjälp vi fick på hela varvet.

Norell syntes, helt ogenerat, hänge sig åt avancerad stretching vid samtliga depåstopp.

Efter 170km, på kyliga morgonkvisten dippade jag varpå vi stannade i Fagerhult för att dricka blåbärssoppa.

Därefter gick det lättare igen, men nu fick Norell mer och mer ta ansvar för farthållningen. Norell är en fantastisk, mänsklig maskin som bara går och går. Andra delen av varvet tog han mer än dubbelt så mycket vind som jag. Efter Karlsborg, hjälpte jag i stort sätt bara till när vi behövde ställa av efterhängsna Finnar och Sky-cyklister, det gjorde gott för moralen. Mot slutet blev det ganska tyst i den tvehövdade klungan, förutom när Norell då och då peppande stönade "Fan vad bra vi gör det här Daniel". Nu började stirrblicken etablera sig på allvar, sällan har jag lidit så mycket som de sista fem milen. Norellen glömde helt enkelt bort att äta, och eftersom jag redan var fullproppad av sockerlösningar var jag helt ur stånd att få i mig någonting alls. Vid Hammarsundet bad jag om ett pissstop där jag, ärligt talat, maskade för att slippa stiga upp på cykeln igen. Efter Medevi tilläts jag ta några ordentliga förningar igen och jag insåg jag att Norell också börjat gå åt. Han frågade mig om jag hade vatten kvar. Jag svarade "O ja, jag har en full flaska". 5 minuter senare frågar han, något ansträngd "Kan jag få lite?"

Till slut, sida vid sida, rullade två mycket nöjda vrak in i Motala på 9:44.

Crafts damlag körde ett stabilt varv. Efter några tidiga bortfall och en sen utbrytning gick Jennica, Frida och Marie i mål tillsammans på 12 timmar.